Mitt barndomshem ligger ute på hemnet. Huset som vi byggde när jag var ungefär två år, där pappa spolade upp en isbana på tomten på vintern och där vi åt vinbär, byggde sandslott och gungade på sommaren. Vårat fina första hus!
Det är oigenkänligt och färgerna i hela huset går i blått, det är gräsligt, det är så lite min familj så det inte är klokt. Det är lite konstigt hur ett hem försvinner, blir någon annans och helt plötsligt finns det inte ett spår kvar av familjen som bodde där först. Det gör lite ont i hjärtat att mitt gamla rum med världens finaste hundtapeter, rummet där jag firade min tredje och några fler födelsedag nu för tiden är ett rum som är så blått och kallt att de skulle kunna höra hemma på ett sjukhus.